Onsdag

Vi vaknade upp som vanligt på vårt hotell och åt en fantastisk frukost bestående av ganska mycket socker. Vi blev upphämtade klockan halv tio och åkte till Beachy Head som är en fantastiskt vacker plats. Det är enormt höga klippor, ca 150 meter, som störtar rakt ner i havet och det var lite obehagligt att gå för nära kanten. Vi fick veta att Beachy Head, tillsammans med Golden gate, är världens mest populära självmordsplats. Ollie och James var rädda att vi skulle trilla ner när vi gick för nära kanten, och sen när vi bestämde oss för att ta hoppkort framför klippkanten var de livrädda, men korten blev i alla fall väldigt fina.
Efter det åkte vi till Bexhill college där vi skulle spendera största delen av vår dag. Först delades vi in i två grupper för att gå en rundvandring på skolan. Skolan är ”lite” större än vår skola så det var ganska svårt att komma ihåg allt, men det var väldigt roligt att få se hur de hade de på sin skola och få jämföra det med hur vi har det hemma. Vi blev väldigt avundsjuka på idrottsanläggningen som tillhörde skolan, de hade en jättefin inomhus hall och stora gräsplaner utomhus. I en reception träffade vi en dam från Sverige som var glad över att få prata lite svenska. När vi hade gått klart vår rundvandring följde vi med till skolans sporthall där vi hjälpte några av våra engelska vänner att ta hand om förståndshandikappade ungdomar. Det ingår i deras kurs att de ska hjälpa till att ta hand om dessa förståndshandikappade människor under 20 timmar, något som vi tyckte var väldigt bra. Det är en väldigt bra del i ledarskapsutbildningen. Sedan bytte vi om till våra träningskläder och spelade en sport som heter netball. Det gick ut på att man var sju personer i varje lag, alla hade olika områden som de fick röra sig i och det var bara vissa spelare som fick göra mål. Målen liknade basketkorgar men utan en planka så det försvårade det hela. Sporten hade lite för mycket regler för att man skulle förstå efter bara en genomgång. Vi alla höll med om att sporten antagligen skulle bli roligare om alla förstod den bra.
Sen åt vi lunch som bestod av kött, olika sorters potatis (pommes frites, stekt eller friterad) och varma grönsaker. I England äter man bara ett varmt mål om dagen så engelsmännens lunch bestod av en macka och chips vilket känns konstigt för oss som är vana att äta mycket till lunch. Vi har lite svårt att förstå hur man klara av att träna med så lite mat i magen men det är antagligen en vanesak.
Efter lunchen fick vi spendera lite tid i det fantastiska vädret, vilket kändes ännu mer underbart när vi fick höra att det regnade hemma i Sverige. Vi passade då på att lära engelsmännen leken ”chip och chipong” vilket ledde till många skratt. För er som inte kan den leken går den ut på att man inte får visa sina tänder. Alla deltagarna sitter i en ring och i tur och ordning säger man ”chip” ( utan att visa tänderna ) när någon väljer att istället säga ”chipong” byter man håll. Det roliga med leken är att man ser väldigt rolig ut när man säger dessa ord utan att visa tänderna och då börjar man lätt skratta och då visar man ju tänderna och då åker man ut. Leken är en fantastisk ”isbrytare” och funkar alltid att ta till om man inte har något annat för sig.
När vi gick in igen var det dags för cricket, en sport som vi hade provat på i Sverige så vi hade en hum om hur det gick till men denna gången skulle vi inte använda de plastsakerna utan vi fick ha riktig utrustning vilket gjorde det hela mer roligt.
Efter att vi hade duschat skulle vi ta kort för en tidning eftersom engelsmännen hade samlat in pengar till ett sjukhus. När kortet var taget satt vi ute i solen igen och väntade på att åka till stranden. Vi underhöll oss med att spela uno medan fiskmåsarna svävade över våra huvuden. ”Tyvärr” sket en fågel på Sannas tröja och på hennes vänstra axel vilket gav oss alla, inklusive Sanna, ett gott skratt. Sedan begav vi oss till stranden för att se när Vinnie tränade rodd. Problemet med att kolla på någon som tränar rodd på havet är ju att man liksom ror bort från publiken så Vinnie försvann ganska snabbt ut på havet så vi fick underhålla oss själva. Men det var kul att se hur fantastiskt fort det faktiskt går när man ror två och två i sådana tävlingsbåtar, och vi tror inte att vi egentligen förstår hur mycket samspel som krävs för att lyckas komma upp i maximal hastighet. Maria, som älskar att ta kort, lekte fotograf medan Erik, Annie, Marinette och Sanna lekte modeller på stranden. Vi andra var lata och tog tillfället i akt att vila och sola en stund. Efter någon timme blev vi uttråkade och ville shoppa samt äta så vi satte oss i bussen för att åka hem till Eastborne. Busschauffören tog en liten omväg, det var en väldigt fin liten väg i ett fint landskap, men för alla shoppingsugna var det lite frustrerande eftersom vi fick fem minuter på oss att shoppa när vi kom tillbaka. Angelica och Amanda tog världens rush när de såg affären Primark som de hade längtat efter hela veckan något vi andra skrattade gott åt. På de knappa fem minuterna lyckades dock Marrinette och Saga köpa var sitt fynd. Efter detta var alla vrål hungriga och vi gick till Englands mest berömda Fish and chips- restaurang där vi åt en fantastiskt god måltid. När maten kom in fick Sanna för andra gången smuts på sin tröja, denna gång var det ketchup. För när Oli skulle skaka ketchup flaskan satt visst korken inte på ordentlig och det var inte lite ketchup som skvätte ut rakt över Sanna.
Efter maten gick vi till Sannas, Marinettes och Annies svit (deras hotellrum var verkligen stort) där vi alla umgicks och hade det trevligt. Alla engelskmän åkte hem efter någon timma förutom Oli som skulle sova över hos Erik. Efter en stund gav även de upp, kanske tröttnade de på allt tjejsnack, och gick upp till sitt rum. Nu var det alltså bara tjejerna kvar. Alla slog sig ner i Sannas säng och skvallrade. Helt plötsligt hör vi världens bråk från rummet intill (det lät verkligen som om de höll på att döda varandra!) Vi blev ganska rädda och sprang upp till receptionen för att prata med personalen och de knackade på dörren till rummet och sa till dem att lugna sig. Vi gick in på vårt rum fortsatte med vårt skvaller. Efter en stund ringer telefonen och Sanna svarar. Mannen i luren påstår sig vara från receptionen och ber oss vara tysta. Sanna var osäker på om det verkligen var receptionen eftersom vi redan var ganska tysta så hon gav luren till Angelica. Vi var ganska säkra på att det var Oli men med tanke på allt som hade hänt tänkte vi att det kunde vara de från rummet bredvid som ville skoja lite med oss. Sanna ringde upp till Eriks rum för att se om de var dem som hade ringt oss eller inte. Erik blånekade och lät jätte trött som om han sov. När vi tvingade dem att komma ner så började Erik och Oli att gapskratta och vi förstod att det var de som hade ringt. Vi kände oss ganska lättlurade men kunde fortfarande inte slappna av på grund av ljuden från rummet bredvid. Amanda, Lova och Angelica gick ut för att ta lite frisk luft och när de kom tillbaka bestämde dem sig för att skrämma de andra tjejerna ytterligare en gång. På tre bonkade och drog de i dörren och allt man hörde var Annies illtjut, tur att klockan inte var speciellt mycket för då hade det nog funnits en risk att någon annan gäst på hotellet vaknat. När vi insåg att vi skulle gå upp klockan sex morgonen efter bestämde vi oss för att det var dags att krypa till sängs tidigt.
Angelica och Sanna